En av de värsta sakerna med att ha en ätstörning är hur satans egoistisk man blir. Livet snurrar runt MIN vikt, MITT utseende, MINA problem, även fast man inte talar om dem högt. Man förlorar intresset till alla andra människor.

 

Jag har så jävligt dåligt att vara för att jag inte håller kontakt med mina vänner, trots att de närmaste vännerna vet varför. Jag bryr mig så sjukt mycket om dem, och skulle inte klara mig utan dem. Jag vet också hur mycket denna fasta sårar min familj för att de vill ju att jag skall försöka bli frisk, men ätstörningen säger "fuck hur dom känner sig, du ska bli smal". Alltså det är bara så sjukt hur en ätstörd tänker. Hur kan en människas hjärna börja tänka så fel?